Att livet förändras när man får barn vet väl alla men att man ska mötas av så otroligt många känslor och att man plötsligt ifrågasätter sig själv så oehört va jag inte beredd på. Det känns som att jag först nu, 1 år och 4 månader senare börjar förstå vad som hänt.

Jag har alltid varit en funderare och jag har alltid varit en känslomänniska och nu är jag hundra gånger värre. Det har varit så tufft det senaste året och lite till. Började med graviditet som gjorde oss lika glada som rädda. Det är en sak att säga: Nu gör vi barn och en helt annan när stickan visar gravid.

Lyckan blandades med ren skräck. Har jag det som krävs? Kommer jag tycka att det är kul att vara mamma? Kommer vi lyckas hålla våran relation igång när det ska komma en tredje part?

Vad jag inte föräväntade mig va en graviditet från helvetet. Jag hade några stunder av varma känslor och mysighetsfaktor men för det mesta kräktes jag, hade ont, svimmade, hade sammandragningar och slutligen 100 % sjukskriven och order om vila och sängliggande läge. Under den tiden hann jag gå igenom så många olika känslor. Det jag hade svårast för va konstigt nog inte det fakta att jag svällde upp som vattenfylld ballong utan det va känslan av att jag inte klarade av mitt jobb. Min främsta egenskap har alltid varit att jag funkar bäst under stress men plötsligt fanns inte den förmågan alls. Det va en så konstig situation. Jag har alltid varit min värsta kritiker och även i det här läget så va jag inte riktigt snäll mot mig själv.

Dagen kom och jag skulle enligt planen föda. Men det tyckte inte den blivande Troy. Han valde gladeligen att ligga kvar 9 dagar extra vilket resulterade i bristningar över hela magen och ännu mer nervositetskänslor inför förlossningen. När den första värken väl kom 3.44 på morgonen var jag nog mest förvirrad. Klockan 10 åkte vi in och min sinnesstämmning va på topp. Någon slags dunderkvinna tog över min kropp och fokus låg på det fina paketet vi skulle få. Jag tror än i dag att hade personalen på Ryhov skött sitt jobb så hade jag haft en drömförlossning men så blev det inte. Fram till nästan 7 cm klarade jag mig utan smärtlindring. Jag nöjde mig med varmvatten på ryggen, lite go lustgas  och peppande ord från min sambo. Mina värkar va otroligt intensiva och gick in i varandra så det blev aldrig någon riktig paus. Jag förberedde barnmorskan på att jag är envis som en åsna så när jag väl ber om bedöving har jag nog velat ha den i nån timma.

Orden: "Nu vill jag ha den" klämdes fram och svaret jag fick va, ok då ordnar vi det. Men så här i efterhand tack vara mina journaler har det kommit fram att min barnmorska tog ett eget beslut och avvaktade med bedövningen då mitt humör va på topp. Det hela slutade med att jag tappade kontrollen totalt. Jag minns hur jag skrek som ett djur. Jag hörde mig själv men kunde inte relatera till att det va jag. Det lät ju som något som håller på att dö. Men så kändes det för mig, jag höll på att dö. Mitt enda fokus va att försöka svimma. Jag höll andan och hoppades på det alternativet men kroppen är så stark. Den bara fortsatte och gjorde jobbet.

Klockan 20.52 kom Troy ut och vägde mäktiga 4635 gram.

Lyckan borde vara total. Men så kände jag inte. Inte alls faktiskt.

Jag hade skrivit i mitt brev till barnmorskan att jag har så svårt för tanken att amma. Jag vill göra det men mår dåligt av tanken. Kan inte förklara det och det är inget jag är stolt över men så kände jag. Det brevet man skrev innan kunde kvittat för det lästes inte alls. Direkt när Troy kom ut så la man honom att suga på mitt bröst. Den känslan när sköterskan la honom där är något av det värsta jag varit med om. Jag va redan helt färdig och mådde så dåligt över den "nära döden" upplevelsen jag precis haft. För så kändes det. Hela sitiuationen med att någon annan gör som dom vill med min kropp och inte som jag sagt att jag ville gjorde att jag kände mig kränkt. Min kropp va inte min alls. Man hade bestämt över mig under de värsta smärtorna jag nånsin upplevt och nu bestämde man igen hur det skulle vara.

När Troy låg på mitt bröst tittade jag på Tobbe som va lyckligast i hela världen. Hela han lös av stolthet och den bilden gjorde att jag bara kände mig ännu mer värdelös. Jag log en gång och för Tobbe va det vackert men för mig va det mer ett lättnande leene som i "jag lever iallafall". Att inte känna den där fullständiga kärleken för mitt barn direkt är så övermäktigt skuldgivande. I min trötta hjärna tänkte jag för mig själv att, le Khim nu måste du vara glad.

Det tog nån timma innan det blev rullstol till BB där man snabbt la in i förbifarten i hissen att Tobbe skulle åka hem snarast. Finns ingen plats.. Jag hade så ont att jag inte kunde röra mig och där satt jag med vår son i famnen och jag kände mig bara tom och ensam. Tobbe såg det på mig och försökte peppa mig med pussar och ömhetsbevis men det enda jag tänkte va: lämna mig inte, jag kan åka istället. Men så sa jag självklart inte.

Jag låg brevid troy som sov suttandes på mitt finger och efter 1 timma av ensamhet brast det. Jag har aldrig känt något liknande. det va som att jag skulle explodera inifrån. Jag kände sån förakt för mig själv och jag va så besviken. När Troy gjorde ett läte i sängen blev jag panikslagen och handlingsförlamad. som tur va sov han mycket den natten.

När Tobbe kom morgonen efter va jag ett känslomässigt vrak. Fortfarande besviken, fortfarande tom och fortfarande tyst om vad jag kände.

Nu är det så att min sambo kan läsa mig utan och innan så han förstod att det inte va bra men han lät mig låtsas ett tag för hade han sagt något hade jag bara tagit det som kritik.

Vi åkte hem och då och då kunde jag känna mig glad. Men så fort Troy skrek ville jag bara därifrån. Han lät precis som jag gjorde när jag tappade kontrollen. Varje skrik från Troy gav mig flashbacks från min förlossning och jag upplevde inga moderliga känslor som man ska göra.

Jag är så ledsen än i dag över all den tid jag missat. Jag missade att lukta min nyfödda son på huvudet och fyllas med värme. Jag missade att ligga vaken i ett rus och titta på denna underbara varelse. Men framförallt missade jag att vara stolt över mig själv. Det tog mig säkert 5 månader innan jag kände mig äkta lycklig över att jag fått en son.

Idag finns det inget starkare än den kärleken jag känner för Troy. Att titta på honom när han sover gör mig så varm inombords att det inte går att förklara. Han är det finaste som finns. Han är en mini Tobbe med mitt humör och teaterapa-drag! Nu istället för att gråta för att jag inte känner något kan jag ibland börja gråta för att alla känslor inte får plats i bröstkorgen. Det är inte alltid en skön känsla för plötsligt har man något i sitt liv som betyder mer än sitt eget liv. Det innebär också att tanken på att förlora det gör en så rädd och panikslagen att man får svårt att andas. Det är en känsla jag försöker att inte fokusera på men ibland smyger den på en.

Jag och min sambo pratar om att skaffa ett syskon till troy och jag vill inget helldre men det får nog vänta ett tag. Jag är fullständigt livrädd för att hamna i samma situation igen. Fördelen är att man nu faktiskt vet vad det handlar om och att det är inte bara jag. Det kan vara så många som upp till 80 procent som får babay-blues fast självklart i varierade grader.

Det enda jag vet inför nästa barn är jag ska sitta i förarsätet. Jag kommer nog tyvärr vara en barnmorskas mardröm (ber om ursäkt redan nu..) men jag vet hur jag vill ha det och den här gången kommer jag våga begära det.

Det här inlägget kan kännas lite väl privat och det tycker även jag men hoppet är att någon som läser det kan känna igen sig och kanske få en känsla av "det är okej, det händer fler än mig" Isåfall har inlägget och blottningen varit värt det.

Det enda rådet jag kan ge till dig som upplever något liknande är att ta det lugnt. Våga ta hjälp av anhöriga och våga känn ingenting. Det kommer tids nog. Pressar du dig själv blir det bara värre och försök att inte ha dåligt samvete. Tänk på vad din kropp har gått igenom. När man tittar på det utifrån så är det faktiskt inte svårt att förstå att man blir lite knäpp. Det viktigaste rådet är kanske det svåraste men det är att våga ta dig till en tredje part. Någon som inte känner dig. Boka ett möte och åk dit och släng ur sig alla tankar. Det är ingen som kommer döma dig eller tycka att du är en dålig mamma, för det är du inte!

På vägen hem efter akutbesök på sjukhus, handling på ICA Maxi (samma sak som att ge sig ut i krig) och Ryhovs apotek så såg jag en konstig man.

Han kom cyklandes vid vårt garage. Det underliga va att han cyklade och höll en hand på styret, den andra handen va upptagen med att hålla i ett mjölkpaket.

Han cyklade alltså och drack samtidigt direkt ur ett mjölkpaket. Så konstigt??

Allvarligt talat, vad är det för fel på folk? Det här går ut till dig som kan känna igen dig i nedan:

* Hmm, jag måste fundera under min shoppingtripp och helst mitt i vägen i gången!

Vem fan stannar mitt i gången för att se ut som en pantad blåsfisk! Helst ska du ha rullator eller barnvagn med dig också.

* Du ler inte när jag artigt står kvar tills du tänkt klart!!

När du äntligen flyttar på arslet så ser du nästan ut som att jag besvärat dig. Men gud förlåt mig du heliga kraft som har rätt att ta upp en hel gång för att låtsas som att du funderar!! Gahh, va glad att jag inte kastar mjölkpaketet på dig.

Jag är en tålmodig person men nästa gång du tycker dig vilja stanna för att titta på alla fina varor och fundera på vad som passar just dig och din plånbok så tänk en gång till. Jag bryr mig inte om du är gammal, nybliven mamma eller bara helt dum i huvudet. Nån gång tappar även en ängel som jag tålamodet och du punkar jag din rullator, skrämmer ditt barn när du inte ser eller lägger varor i dina fickor så att du åker dit för snatteri!!!

Känner du att du behöver stanna så sväng då för f*n in till kanten så att jag slipper bli ett år åldre av att bara handla mjölk.

Missförstå mig inte, jag älskar äldre, mammor med sina barn jag bara önskar att din mamma hade uppfostrat dig bättre

Tre anledningar som gör det okej att stanna och ta plats:

3: Du har svårt att hålla tätt och måste stanna för att fokusera

2: Du har bara ett ben och det är på väg att lossna

1: Du tror att ditt barn slutat andas och du vill konstatera att allt är okej

Utöver det, FLYTTA PÅ DIG DIN IDIOT!!!