Att livet förändras när man får barn vet väl alla men att man ska mötas av så otroligt många känslor och att man plötsligt ifrågasätter sig själv så oehört va jag inte beredd på. Det känns som att jag först nu, 1 år och 4 månader senare börjar förstå vad som hänt.

Jag har alltid varit en funderare och jag har alltid varit en känslomänniska och nu är jag hundra gånger värre. Det har varit så tufft det senaste året och lite till. Började med graviditet som gjorde oss lika glada som rädda. Det är en sak att säga: Nu gör vi barn och en helt annan när stickan visar gravid.

Lyckan blandades med ren skräck. Har jag det som krävs? Kommer jag tycka att det är kul att vara mamma? Kommer vi lyckas hålla våran relation igång när det ska komma en tredje part?

Vad jag inte föräväntade mig va en graviditet från helvetet. Jag hade några stunder av varma känslor och mysighetsfaktor men för det mesta kräktes jag, hade ont, svimmade, hade sammandragningar och slutligen 100 % sjukskriven och order om vila och sängliggande läge. Under den tiden hann jag gå igenom så många olika känslor. Det jag hade svårast för va konstigt nog inte det fakta att jag svällde upp som vattenfylld ballong utan det va känslan av att jag inte klarade av mitt jobb. Min främsta egenskap har alltid varit att jag funkar bäst under stress men plötsligt fanns inte den förmågan alls. Det va en så konstig situation. Jag har alltid varit min värsta kritiker och även i det här läget så va jag inte riktigt snäll mot mig själv.

Dagen kom och jag skulle enligt planen föda. Men det tyckte inte den blivande Troy. Han valde gladeligen att ligga kvar 9 dagar extra vilket resulterade i bristningar över hela magen och ännu mer nervositetskänslor inför förlossningen. När den första värken väl kom 3.44 på morgonen var jag nog mest förvirrad. Klockan 10 åkte vi in och min sinnesstämmning va på topp. Någon slags dunderkvinna tog över min kropp och fokus låg på det fina paketet vi skulle få. Jag tror än i dag att hade personalen på Ryhov skött sitt jobb så hade jag haft en drömförlossning men så blev det inte. Fram till nästan 7 cm klarade jag mig utan smärtlindring. Jag nöjde mig med varmvatten på ryggen, lite go lustgas  och peppande ord från min sambo. Mina värkar va otroligt intensiva och gick in i varandra så det blev aldrig någon riktig paus. Jag förberedde barnmorskan på att jag är envis som en åsna så när jag väl ber om bedöving har jag nog velat ha den i nån timma.

Orden: "Nu vill jag ha den" klämdes fram och svaret jag fick va, ok då ordnar vi det. Men så här i efterhand tack vara mina journaler har det kommit fram att min barnmorska tog ett eget beslut och avvaktade med bedövningen då mitt humör va på topp. Det hela slutade med att jag tappade kontrollen totalt. Jag minns hur jag skrek som ett djur. Jag hörde mig själv men kunde inte relatera till att det va jag. Det lät ju som något som håller på att dö. Men så kändes det för mig, jag höll på att dö. Mitt enda fokus va att försöka svimma. Jag höll andan och hoppades på det alternativet men kroppen är så stark. Den bara fortsatte och gjorde jobbet.

Klockan 20.52 kom Troy ut och vägde mäktiga 4635 gram.

Lyckan borde vara total. Men så kände jag inte. Inte alls faktiskt.

Jag hade skrivit i mitt brev till barnmorskan att jag har så svårt för tanken att amma. Jag vill göra det men mår dåligt av tanken. Kan inte förklara det och det är inget jag är stolt över men så kände jag. Det brevet man skrev innan kunde kvittat för det lästes inte alls. Direkt när Troy kom ut så la man honom att suga på mitt bröst. Den känslan när sköterskan la honom där är något av det värsta jag varit med om. Jag va redan helt färdig och mådde så dåligt över den "nära döden" upplevelsen jag precis haft. För så kändes det. Hela sitiuationen med att någon annan gör som dom vill med min kropp och inte som jag sagt att jag ville gjorde att jag kände mig kränkt. Min kropp va inte min alls. Man hade bestämt över mig under de värsta smärtorna jag nånsin upplevt och nu bestämde man igen hur det skulle vara.

När Troy låg på mitt bröst tittade jag på Tobbe som va lyckligast i hela världen. Hela han lös av stolthet och den bilden gjorde att jag bara kände mig ännu mer värdelös. Jag log en gång och för Tobbe va det vackert men för mig va det mer ett lättnande leene som i "jag lever iallafall". Att inte känna den där fullständiga kärleken för mitt barn direkt är så övermäktigt skuldgivande. I min trötta hjärna tänkte jag för mig själv att, le Khim nu måste du vara glad.

Det tog nån timma innan det blev rullstol till BB där man snabbt la in i förbifarten i hissen att Tobbe skulle åka hem snarast. Finns ingen plats.. Jag hade så ont att jag inte kunde röra mig och där satt jag med vår son i famnen och jag kände mig bara tom och ensam. Tobbe såg det på mig och försökte peppa mig med pussar och ömhetsbevis men det enda jag tänkte va: lämna mig inte, jag kan åka istället. Men så sa jag självklart inte.

Jag låg brevid troy som sov suttandes på mitt finger och efter 1 timma av ensamhet brast det. Jag har aldrig känt något liknande. det va som att jag skulle explodera inifrån. Jag kände sån förakt för mig själv och jag va så besviken. När Troy gjorde ett läte i sängen blev jag panikslagen och handlingsförlamad. som tur va sov han mycket den natten.

När Tobbe kom morgonen efter va jag ett känslomässigt vrak. Fortfarande besviken, fortfarande tom och fortfarande tyst om vad jag kände.

Nu är det så att min sambo kan läsa mig utan och innan så han förstod att det inte va bra men han lät mig låtsas ett tag för hade han sagt något hade jag bara tagit det som kritik.

Vi åkte hem och då och då kunde jag känna mig glad. Men så fort Troy skrek ville jag bara därifrån. Han lät precis som jag gjorde när jag tappade kontrollen. Varje skrik från Troy gav mig flashbacks från min förlossning och jag upplevde inga moderliga känslor som man ska göra.

Jag är så ledsen än i dag över all den tid jag missat. Jag missade att lukta min nyfödda son på huvudet och fyllas med värme. Jag missade att ligga vaken i ett rus och titta på denna underbara varelse. Men framförallt missade jag att vara stolt över mig själv. Det tog mig säkert 5 månader innan jag kände mig äkta lycklig över att jag fått en son.

Idag finns det inget starkare än den kärleken jag känner för Troy. Att titta på honom när han sover gör mig så varm inombords att det inte går att förklara. Han är det finaste som finns. Han är en mini Tobbe med mitt humör och teaterapa-drag! Nu istället för att gråta för att jag inte känner något kan jag ibland börja gråta för att alla känslor inte får plats i bröstkorgen. Det är inte alltid en skön känsla för plötsligt har man något i sitt liv som betyder mer än sitt eget liv. Det innebär också att tanken på att förlora det gör en så rädd och panikslagen att man får svårt att andas. Det är en känsla jag försöker att inte fokusera på men ibland smyger den på en.

Jag och min sambo pratar om att skaffa ett syskon till troy och jag vill inget helldre men det får nog vänta ett tag. Jag är fullständigt livrädd för att hamna i samma situation igen. Fördelen är att man nu faktiskt vet vad det handlar om och att det är inte bara jag. Det kan vara så många som upp till 80 procent som får babay-blues fast självklart i varierade grader.

Det enda jag vet inför nästa barn är jag ska sitta i förarsätet. Jag kommer nog tyvärr vara en barnmorskas mardröm (ber om ursäkt redan nu..) men jag vet hur jag vill ha det och den här gången kommer jag våga begära det.

Det här inlägget kan kännas lite väl privat och det tycker även jag men hoppet är att någon som läser det kan känna igen sig och kanske få en känsla av "det är okej, det händer fler än mig" Isåfall har inlägget och blottningen varit värt det.

Det enda rådet jag kan ge till dig som upplever något liknande är att ta det lugnt. Våga ta hjälp av anhöriga och våga känn ingenting. Det kommer tids nog. Pressar du dig själv blir det bara värre och försök att inte ha dåligt samvete. Tänk på vad din kropp har gått igenom. När man tittar på det utifrån så är det faktiskt inte svårt att förstå att man blir lite knäpp. Det viktigaste rådet är kanske det svåraste men det är att våga ta dig till en tredje part. Någon som inte känner dig. Boka ett möte och åk dit och släng ur sig alla tankar. Det är ingen som kommer döma dig eller tycka att du är en dålig mamma, för det är du inte!

 

Carina Kina

30 augusti 2010 23:17

Du är underbar o din lilla familj.
Ser i fram i mot när ni blir fler.
Kram på er.

 

Sandra

31 augusti 2010 08:38

Bra Khim, jag hejar på frenestiskt!
Jag hör till dem som är fast besluten av att berätta sanningen o gradiviteten, förlossningen och allt det där andra som har med barn till.
Jag blir så förbannad på folk som målar allt rosenrött och tutar i alla första gångs mammor att allt är så underbart fantastiskt. När man väl upptäcker att så inte är fallet blir man deppig och enormt besviken på sig själv.

Jag minns mig själv känna att jag inte var skapt till detta och att jag var en usel mamma. Jag kände att allt jag gjorde var fel och skämdes skamset för mina "förbjudna" känslor.

Jag tror att nästan alla går igenom det som du och jag har gjort. Hade man vetat från början att det skulle vara allt annat än lätt hade man kunnat hantera det annorlunda och istället kanske blivit positivt överraskad än att känna sig usel.

Det där med att bli felbehandlad på BB känner jag också igen.
Jag hade klart och tydligt skrivit i brevet att jag har sjukhusskräck och inte ville bli lämnad ensam över natten.
När Joey inte fick stanna över fick jag panik och ville åka hem men de tvingade mig och stanna kvar och jag minns att jag grät hystersikt hela natten och fick inte sova ett skit...
Varför ska man ens skriva ett brev om de inte tar hänsyn till det??

Tack för att du delar med dig. Du är bra!

http://www.daltonsmorsa.blogg.se

Khim Falanius

31 augusti 2010 15:38

jag håller verkligen med dig. Det är konstigt att man ska skriva det där brevet. det gör ju bara att man blir mer besviken när de inte bryr sig om det.. mig höjde dom ett varningsfinger för precis innan födsel att jag kan må dåligt och det va sååå allvarligt sa de. De sa samma sak innan jag skulle hem men det va ingen som följde upp hur jag mådde. Då känenr man sig ännu mer nochad. Så sjukt.. Håller med dig om att det borde pratats mer om alla ledsna känslor och besvikelse för då hade det varit lättare..
kram

 

liza

7 september 2010 21:35

Ja du mitt hjärta...önskar att jag alltid kunnde finnas till hand och skydda dig mot allt ont och smärtsamt...Du är den ärligaste och varmaste människa jag känner och galnast..men det är din charm..Skönt att du kan dela med dig av jobbiga saker..en diskusion behövs ibland för att saker ska bli bättre och inte så tabubelagda..Känslor ar inte onaturligt eller fel oavsett vad man känner...Älskar dig och mitt barnbarn..är glad att du har Tobbe och han ingår i familjen...Kram mamma den stoltaste av alla..

http://www.kimzanskennel.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Verkar inte som att vi ska få bli friska i den här familjen. Orkar inte ens skriva vad som avlöst det senaste men förhoppningsvis är det bättre till helgen. Tycker egentligen mest synd om mannen min. Han unnar sig aldrig tid att gå ut och festa till ...

Herre jäklar vilket pass. Har kört ett Spinningpass som heter duga. Det va första gången ledaren körde det själv med. Intervall, högintensitet och fantastiskt jobbigt. Men ack vad jag har saknat att svettas som ett djur och nästintill känna blodsmak ...

Jag fullkomligt älskar att rutinerna satt fart igen. Troy har dagis på tis-tors så måndagar och fredagar krävs det lite mer ansträngning! Känns bra för samvetet och man får lite kvalité tid med lilleman! Han är dock inte den roligaste killen just nu....

2012 va ett så underligt år. Fylld med liv eftersom att jag va gravid men fylld med medvetenhet om döden efter bilolyckan. Detta är absolut ingenting som jag mår dåligt av idag eller ältar men ibland kommer det flashbacks. Framförallt då jag kör den ...