Nu är det ca 2 veckor kvar. Minns verkligen inte att det va så här tufft när jag bar Troy. Men då va jag visserligen inte med i en bilolycka, hade inte heller dåligt blodvärde eller foglossning framtill. Så det är kanske inte så konstigt att jag är sämre den här gången.

I fredags trodde jag minsann att det va dags. När vi skulle handla tog jag med bb väskan i bilen men på lördagen lugnade det ner sig ordentligt. Nu känns det inte som att det blir någon tidigare ankomst. Varje kväll som jag lägger mig tänker jag ändå att tänk om jag vaknar och det är dags! Den tanken känns rolig men samtidigt skrämmer det livet ur mig. Eftersom att jag har planerat snitt så är jag rädd att det ska ha gått för långt och att jag måste föda naturligt. Men men, som sagt så kommer nog inte våran nya familjemedlem tidigare så jag behöver inte oroa mig.

Konstigt att två veckor kan kännas så oerhört långa! Kom ut nu, vi längtar efter dig hjärtat

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Verkar inte som att vi ska få bli friska i den här familjen. Orkar inte ens skriva vad som avlöst det senaste men förhoppningsvis är det bättre till helgen. Tycker egentligen mest synd om mannen min. Han unnar sig aldrig tid att gå ut och festa till ...

Herre jäklar vilket pass. Har kört ett Spinningpass som heter duga. Det va första gången ledaren körde det själv med. Intervall, högintensitet och fantastiskt jobbigt. Men ack vad jag har saknat att svettas som ett djur och nästintill känna blodsmak ...

Jag fullkomligt älskar att rutinerna satt fart igen. Troy har dagis på tis-tors så måndagar och fredagar krävs det lite mer ansträngning! Känns bra för samvetet och man får lite kvalité tid med lilleman! Han är dock inte den roligaste killen just nu....

2012 va ett så underligt år. Fylld med liv eftersom att jag va gravid men fylld med medvetenhet om döden efter bilolyckan. Detta är absolut ingenting som jag mår dåligt av idag eller ältar men ibland kommer det flashbacks. Framförallt då jag kör den ...